karleksjalvkansla.blogg.se

Efter veckor av psykisk träning och samtal så tänker jag äntligen ta tag i mitt problem med att både prata med nya människor utan att vara nervös samt att våga komma Johannes närmare. Jag har haft problem med nya människor i flera år, men ett "mirakel" hände idag. Jag var på Friends-utbildning, och gissa vad? Jag pratade med alla där utan problem! Jag vet inte vad det var som gjorde att jag kunde det, men det fick mig att må bättre. Jag kunde gå hem utan att vara nära panikattack, i vanliga fall är jag livrädd. Det är ett stort steg för mig, kanske inte för många andra, men för mig. När det gäller Johannes tänker jag ta mer initiativ för samtal eller, om jag har tur, aktiviteter. Detta hjälper mig med både att kliva fram och inte vara rädd för ett nej. Jag kämpar, jag kommer framåt.

Nu har jag suttit och argumenterat med mig själv i timmar. Jag kommer inte fram till någonting! Jag försöker komma på om det jag känner för Johannes är en typisk tonårsförälskelse eller något annat. Argumenten för tonårsförälskelse är att jag har beskriver honom väldigt djupt och kärleksfullt i flera inlägg, vilket i mina ögon är typiskt för en tonårsförälskelse då man är väldigt kär. Jag drömmer väldigt mycket om honom, både dagdröm och när jag sover. Lite samma sak där, man är väldigt kär i tonåren. Jag föreställer mig med honom i många olika situationer och tycker bara att det inte är någon större fara, ser inte så mycket negativt. Allt det där är för mig typiska saker man gör som tjej i tonåren då man är kär. Det som jag kan se som andra alternativ är att jag kanske egentligen är kär, utan mer bara tror det för att det jag vet om honom är rena drömkillen för mig. Att hans närhet bara är en uppskattning för att han är just kille och jag får kramar av typ bara mina tjejkompisar annars. Det tredje alternativet som jag tänker på är att det är något större än bara en förälskelse. Jag är mycket medveten om hur det låter, och jag tror knappt alls på det själv. Helt seriöst... Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill ha all hans närhet, men känner mig löjlig med det på samma gång... Hjälp!

När jag letade efter en bild till det tidigare inlägget hittade jag några bilder som jag gillade. Två som jag tyckte var lite roliga och en som var fin.

 

Idag hade jag en väldigt intressant diskussion med två killar som går i samma klass som Johannes. Varför var den intressant? Jo, de var väldigt oseriösa nästan hela tiden. De sa åt mig att berätta för honom, jag sa att jag inte vågade, och den blicken jag fick av dem då klår allt. Blicken sa typ "men snälla någon! du måste skämta!". Samt att jag fick kommentaren "du ställer bara till för dig själv nu. han kommer ju garanterat inte att bli upprörd. det är ju inte direkt så att han kommer att hugga ihjäl dig för det". De har en bra poäng, men jag vågar fortfarande inte. Jag är inte rädd för att han kommer att bli upprörd, jag är bara rädd för att han kommer att vara annorlunda med mig efter det, negativt alltså. Men även om killarna som jag pratade med var ganska oseriösa så kom de med bra, vettiga saker. Som att man måste vara mer avslappnad, inte tänka för mycket, bara vara sig själv. Jag är mig själv med honom, kanske mer än med mina klasskompisar. Jag är den enda i min klass som tycker om att vara lite gammaldags, och han tycker också om det. Min poäng i detta är att man inte alltid får de bästa tipsen av en erfaren vän, utan kanske någon kille som man litar tillräckligt mycket på, helst någon som känner personen. Det är ett jätte bra framsteg i att våga jobba med relationer när man kan släppa in någon som man känner mindre, inpå sitt liv. Mitt tips är att om man har någon killkompis så prata med honom, han vet säkert mer om det eftersom han är av det könet. Jag är inte kritisk mot killar, jag menar bara att det förekommer mer att killar är som varandra på ett eller annat sätt än tjejer, vi tjejer har verkligen alla stadier i det, dock är det en viss grupp som syns mest. Det kan hända att det är lika med killar, min utgångspunkt är det jag ser och pratar om med mina vänner. Jag hoppas att ni alla får det bra, och önska mig lycka till!

Till min lycka fick jag en kram av Johannes idag. Det enda med kramen som inte var bra är att min kompis stod bredvid och sa "längre" flera gånger för att han skulle fortsätta krama mig, sjukt pinsamt! Men det underbara i det hela är att kramen i slutändan var typ 20 sekunder lång, till skillnad från i vanliga fall då den är mellan 1 och 2 sekunder. Det känns så jobbigt att jag inte klarar av att göra mer med honom än det jag redan gör, jag har ingen aning hur. Det som skulle hjälpa är om han fattade idag att jag gillar honom, med tanke på att jag gnällde lite över att min kompis djävlades med mig. Jag tycker att det är en aning genomskinligt, men samtidigt så har jag märkt förr att killar inte alltid märker sådana saker.

Jag älskar honom så otroligt mycket. Hans kramar är som att gå på moln och bara att höra honom säga hej med sin glada röst är fullständigt underbart och ger mig ett skutt i hjärtat. En kyss, bara en, skulle räcka för att ta mig ifrån verkligheten till drömmarnas land. Okej, jag måste erkänna att det lät löjligt, men det är på ett sätt sant. När jag stod med min kompis och väntade på bussen kunde jag lätt filosofera djupt med ett barr. Jag kan ses som extrem ändå, men inte på den nivån. Hopplös romantiker har flera kallat mig, jag börjar fundera på om det inte egentligen är en beskrivning av mitt liv. Jag är väldigt romantisk, men vill samtidigt inte vara för inpå. Där kommer "hopplös" in, jag är så försiktig att jag knappt gör något alls istället.

Jag älskar honom, jag vill ha honom. Jag älskar hans kramar, suktar efter hans kyss. Vad mer behöver jag säga? Han så perfekt för mig.

Jag har lyssnat på refrängen till Airplanes många gånger. Jag vill samma sak som texten, att flygplan kan vara som fallande stjärnor.Det hade varit väldigt praktiskt. Jag har en önskan, en önskan som jag är starkt beroende av.
Can we pretend that airplanes in the night-sky are like shooting stars? I could really use a wish right now, wish right now, wish right now.  Jag har en önskan, en önskan som jag är starkt beroende av. Honom.

Kärlek är ett begrepp som inte säger att det måste gälla specifikt mellan speciella personer, till exempel könen. Det spelar ingen roll om det är till en tjej eller kille, vilken typ av kärlek det är, eller vilken läggning man har. Det handlar bara om att älska. Det finns många bilder med texten "Love is what keeps us alive". Den stämmer till stor del, men inte helt. Det som vi överlever av mer än luft och föda är hur vi använder kärleken. Vi måste ta väl hand om den. Idag är det många som ser ner på andra läggningar än hetero, vilket egentligen är fel, för över halva jordens befolkning har en annan läggning än hetero. Jag kan säga direkt att just nu, när jag skriver detta inlägg, sitter jag i samma soffa som min kompis och hennes flickvän, jag dör inte för det. Jag ser inte ner på dem för något alls kring deras relation, det skulle jag aldrig göra. Jag känner mig inte obekväm med att ha dem nära. Jag är stolt över att få spendera tid med dem. Det är ett rent nöje att få se så många sidor av människans natur, att få ta del av utforskningen. Varför ska man se ner på något som man själv inte lever med? Det ska man inte, för man har inte rätt till det. I Sverige har vi åsiktsfrihet, men det ger oss inte frihet till att behandla folk hur vi vill. Tyck vad ni vill, men handla inte efter era åsikter i saker ni inte vet något om. Jag överlever att vara med till exempel homosexuella utan att bli misstänksam, jag har ingen anledning att vara det. Våga ge allt en chans, det kan sluta både bra och dåligt, men man har i alla fall försökt.

 

Ja, nu när jag börja komma på bättringsvägen så tänkte jag passa på att berätta lite om mina planer. Jag har i flera veckor mått väldigt dåligt på grund av för mycket stress och oro. Nu ser jag mer framåt för nya chanser. Jag börjar känna mig lite utvilad och gladare (tack, mina älskade vänner!) vilket gör att jag lättare kan jobba för mina mål. Jag har lite lättare för att gå omkring på stan eller på vägen hem utan att ha panik, dessutom pratar jag med nytt folk och de jag redan känner på ett nytt sätt, jag börjar bli mer öppen för att delta i själva umgängesbiten av en kompisgrupp. Om jag jobbar på i samma takt kan jag vara nära toppen om allt mellan ett halvår till ett år, vilket är väldigt bra med tanke på vart jag började. Tack för allt stöd från mina vänner! Jag hoppas att jag kommer att bli bättre och att fler kommer att få samma chans som mig. Lycka till!

Jag har fått höra om en teknik för att lättare kunna få bättre självförtroende. Tydligen kallade man det för att "räkna in det". Den går ut på att när man ser något man vill göra, så ska man räkna till tre och sedan bara göra det man vill. Det är både för och emot det man vill, men man menar att den ska hjälpa, framför allt de som kan lyckas med sina mål under press. När människan hamnar under press så jobbar den mycket effektivare och lite impulsivare. Alltså vill man med den här metoden sätta igång impulserna mer.

 

Det är inget som jag skulle prova, jag tänker inte få bättre självförtroende under en sådan press, men däremot under den pressen som säger att antingen så ska jag göra det här och nu eller aldrig. Jag vill förändra mig själv på den sidan, och den bästa hjälpen jag har är till hälften min själ och den andra halvan är mina vänner. Vänner kan ge ett otroligt stöd, det är omöjligt att sätta ett pris på det hoppet man kan få från sina vänner. Jag tackar mina vänner för att ha gett mig en otrolig möjlighet att kunna göra det jag vill med mitt liv. Jag har lagt märke till att när man uppskattar saker mer, blir man även lite modigare. Om bara någon månad kanske jag inte är ett dugg rädd för att ta för mig? Vem vet?

 

Idag träffade jag Johannes igen. Det var bara ganska snabbt, en kram och lite prat. Han såg inte så glad ut, det var visst någon rolig lektion som blev inställd. Men bara den där kramen han kan ge en är underbar. Den är så snäll och försiktig på något sätt. Han kramar vanligt, men han verkar lite försiktig på samma gång. Jag har börjat prata mer med honom, vilket är bra. Ändå vet jag inte hur jag ska komma nära honom. Oavsett om han någonsin blir tillsammans med mig vill jag komma nära honom, det blir lite som ett tecken på att jag kan lyckas få de vänner jag vill och vara så som jag vill. Han är en stor del av det jag kämpar för, att våga sticka fram och säga "här är jag!". Jag ska! Jag ska! Jag ska! 

 

Okej, jag ska börja använda mitt eget liv i kärleksdelen mer nu, så jag börjar med att börja berätta om min förälskelse. Det brukar vara kul att läsa om andras kärleksliv eftersom man känner igen sig många gånger, det förekommer framför allt bland tonårstjejer.


Jag har sedan några veckor tillbaka varit kär i en kille som heter Johannes. Han går tredje året på estetiska programmet med teater som inriktning. Det är en sak som vi har gemensamt, för jag går första året på teaterinriktningen. Jag träffade honom första gången under en praktikvecka med en av deras teaterlärare på senaste vårterminen. De skulle göra en barnteater då och han spelade en tjuv. Jag har inte lagt märke till honom så mycket efter det fram till vi var på en "Demokratidag" innan höstlovet. Det började med att vi skulle berätta om oss själva för varandra i par, jag hamnade med Johannes. Vi var lite udda och lekte "fina" när vi berättade för varandra, vilket båda fann roligt (ännu en sak gemensamt). Senare på den dagen upptäckte vi att båda älskade att kramas och det slutade i att vi kramades några gånger (bland annat ett par längre). Efter det var jag fast. Han klär sig ganska klassiskt (det älskas något enormt av mig), delar mycket humor och båda vill ha mycket närhet. Det känns som att allt passar! Men jag har inte pratat så mycket med honom, vilket jag tänker ändra på. Jag får en kram och ett leende varje gång vi träffas, men det händer inte så mycket mer. Jag tänker försöka komma närmare honom, han är helt underbar som person. Eftersom jag inte tänker vänta med att ta reda på fakta om de som jag tycker om, så vet jag redan att han är singel (yes!). Jag hoppas att han gillar mig lika mycket tillbaka, i alla fall att han tycker mycket om mig på något sätt. Hoppas! Hoppas! Hoppas!

Att kliva fram kan vara svårt, framför allt om man är en blyg eller rädd person. Att visa sig mer, och ta del av ett samtal utan att någon tilltalar dig, är väldigt svårt för dem personerna. Man är rädd för att någon kritisera det man säger, att de ska trycka ner en ännu mer. Jag vet hur det är, jag är likadan. Jag kan bli jätte rädd för vad folk ska tycka om vad jag säger. Jag gömmer mig nästan hela tiden. Men jag har bestämt mig för att ändra på det. Jag tänker kliva fram och säger precis vad jag tycker. Den enda som kan trycka ner mig är jag själv. Jag behöver inte lyssna på vad andra säger om mig. Jag tänker visa vad jag vill göra. Det är inte alltid så lätt som det låter. Bara att säga hej till en ny person kan vara en utmaning för många. Så länge man vill lyckas, så kan man klara det. Så länge man tror på att det går, då kan man klara det. Jag har bestämt mig för att ta ett eller flera steg fram och visa mig mer. Alla kan göra det. Man ska inte tro att det innebär att man ska bli kaxig, för det handlar inte om attityd på det sättet. Det enda man ska ändra i sin attityd är från "det går inte, jag vågar inte" till "jag kan, det går, jag klarar det". Man ska förbättra sitt självförtroende, inte bli kaxig. Jag har sett båda versionerna av en liknande förändring. Vem lyckades bäst och fick den längsta varaktigheten? Inte den som blev kaxig. Den personen förlorade tillslut sina vänner och alla undvek henne, hon blev ensam. Men hon som bara fick bättre självförtroende, hon blev en större del av sin umgängeskrets. Hon vågade göra saker som hon ville, bland annat ställde hon sig ocj sjöng på avslutningsmiddagen i 9:an. Så vill man kliva fram på bästa sätt, bli inte kaxig, fortsätt vara ödmjuk. 

 

En väldigt utelämnad kärlek är den man har för intressen. Den har många gånger ansetts som obetydlig, men det tänker jag motbevisa! Jag har en stark kärlek för musik, och jag har träffat några av dem jag har lyssnat på, i alla fall får något signerat framför mina ögon. Här kommer lite exempel:

 

Markus Fagervall

 

Jag följde Idol väldigt mycket som mindre, och 2006 var ett guldår. Jag hejade på Markus i finalen och till min lycka vann han. När han skulle ha sin spelning i Mora Kyrka blev jag jätte glad eftersom jag bodde nära och kunde åka på den spelningen. En dag hade mamma fixat biljetter till spelningen, och om jag inte blev glad så vet jag inte vad jag blev. 

 

Robin Stjernberg

Jag hade lyssnat på What´s Up i flera år, och haft Robin som favorit där ganska länge, när min kompis, som också lyssnade på dem, ringde och sa att han skulle vara med i Idol. Jag skrek direkt till mamma "Jag ska ha tv:n ikväll!". Jag följde honom hela vägen till finalen där han kom på andra plats. Besviken över att han inte vann så klart, men glad över att han kommit så långt, han förtjänar verkligen det. 22 december 2011 var det dags för spelning i Borlänge, ungefär en timme från mig. Jag planerade länge hur jag skulle kunna gå på den, men löste det aldrig. Samma dag som spelningen ringer min mamma under skoltid och säger att hon tänker åka med mig till Borlänge och titta på honom. Lycka för allt i världen! Han var min största idol, jag hade aldrig varit gladare över att åka på en spelning, inte ens när det var Markus några år tidigare. På spelningen stod jag ganska nära scenen och tog bilder och filmade. Det bästa var när jag fick en idol-skiva signerad. Jag fick en kram. Gud vad jag skakade och grät av lycka efter det. Bara så himla glad!

 

Dead by April

Det här är den enda egna bilden som jag har från när jag träffat någon/några kändis/-ar. För de som inte vet så är det Jimmie(vänster), jag(mitten) och Zandro(höger). Jag fick veta att de skulle komma till Blås Grönt i Orsa genom Ungdomsgården som jag var väldigt involverd i. Det var helt klart spännande, inte som med Robin, men spännande. Den här spelningen var någon gång i somras. Jag fick både skivan Dead by April och Incompareble signerade av alla fem medlemmarna. Jätte kul!

 

Hur som helst, det jag vill visa med detta är att när man säger att man älskar en kändis eller en låt så kan man mena det, men det menas inte som när man säger att man älskar en familjemedlem. 

Det här är mitt bevis, det här är vad jag varit med om i ämnet! 

Jag hade gjort ett väldigt långt inlägg på Självkänsla om att kliva fram, men eftersom min dator loggade ut mig när jag skulla skicka den så kom det aldrig ut och jag har inte texten sparad. Jag ska göra ett nytt försök och kanske får ut det idag, annars blir det imorgon. Skit att det skulle krångla! -.-

Kärleken som förekommer på film brukar ju vara underbar. Den kärleken är den som många, framför allt tjejer, ser som perfekt. Våra liv påverkas av detta. Vi ser en underbar historia om någon som försöker väldigt mycket och lyckas och allt är så himla bra. Eftersom människan har ett behov av detta så påverkas vi enormt mycket. Vi börjar jämföra med våra liv, en del konstaterar bara att det antingen är densamma eller helt åt andra hållet. Andra blir jätte besvikna över att man inte har det lika bra. Det är en läxa i kärlek som vi människor behöver lära oss. Sluta jämföra, framför allt med filmer. Filmer görs så som de är för att vi ska tycka bättre om dem. Filmer är väldigt sällan som det riktiga livet. Den kärleken som finns i riktiga livet är mer trogen till människan. Den är alltid ärlig mot oss, den spelar inte perfekt. Ett exempel kan vara Twilight-filmerna. Där är kärleken mellan Bella och Edward jätte stark oavsett vad, och Jacob är väldigt kär i henne som han inte kan få. Där hittar man mycket som inte är verklighetstroget. För det första skulle nog ingen stanna kvar om de fick veta att flick-/pojkvännen var en vampyr. För det andra så skulle väldigt få fortsätta att vara förälskad i en som är tillsammans med ens fiende under en så lång tid. Inte ens lagen om attraktion stämmer där. Dessutom är det tjejer, och inte killar, som vill ha den andra mer om någon annan också vill ha den. Människan är skapt till att söka efter en partner, men den söker vanligtvis inte efter samma upptagna person väldigt länge, istället letar den efter en ny. Kärleken är svår att förklara, men man kan förklara hur vi använder den. Så jämför aldrig en film med verkliga livet. Älska livet mer än filmen!

Älska vidare!

Då var det dags att diskutera lite med mig själv om sminkets påverkan i vår självkänsla. De som har smink får bättre självkänsla mycket fortare än de som får det genom att vara naturliga. Det som jag har märkt är att de som fått det via sminket inte är självsäkra när sminket kommer bort. Jag kan använda en kompis som exempel. Hon sminkar sig varje dag innan hon åker till skolan, de dagarna som hon inte hunnit sminka sig är hon en helt annan person. Hon gömmer sig mycket mer och försöker vara en i mängden på ett helt annat sätt, vanligtvis vill hon sticka ut. Alltså, om man får självkänslan med sminket, försvinner det med sminket. Jag har en annan kompis med hur bra självkänsla som helst, och hon är motsatsen. Den kompisen har aldrig smink, man får tvinga på henne det. Hon behåller den självkänslan dag ut och dag in. Självklart blir hon ledsen, men det påverkar hennes självkänsla nästan ingenting. Så enkelt sagt, om man bygger upp en bra självkänsla utan smink så håller det bättre. Självklart finns det dem som behåller den även efter sminket är borta, men det är inte särskilt förekommande. Alla har rätt till att få en bra självkänsla, man behöver bara hitta den i sig själv, och tro på både den och sig själv.
Jag hittade vilken väg till den som jag ville ta, det kan ni också.
Lycka till!

Eftersom jag redan har berättat att jag kommer att ta delar ur mitt liv till bloggen så kommer min situation nu. Jag går teater första året på gymnasiet, och i teater-trean finns det en kille som jag tycker är otroligt snäll, jätte mysig och jätte rolig. Jag har kommit på mig själv med att tänka på honom under kärlekslåtar flera gånger. Är jag kär? Eller är jag bara glad över att jag har hittat en kille som jag vet att jag delar många sidor med? Det här en del av kärleken som inget kan förklara. Osäkerhet. Alla blir osäkra någon gång, och det finns inget som säger att det beror på det ena med det andra, bara två saker. Nyfikenhet och utveckling. De två sakerna är människans natur, vi kommer alltid att vara så. Jag kan använda mina känslor för att förklara lite mer. Jag tycker att det är hur underbart som helst att få en kram av honom, alltså dras min kropp till hans närhet, men jag vet inte om jag är kär i honom, alltså vet inte mitt sinne hur den ska hantera situationen, jag vet inte om det beror på rädsla över att bli sårad eller om det bara allmänt är så. Jag vet att det är jätte svårt att komma till ro med sådant här, men man får ge det tid. Inget är omöjligt. Det kan vara det bästa i livet, eller sluta i ett kaos. Det är faktiskt väldigt få gånger det blir ett kaos. Man blir sårad men det är väldigt få gånger som man får det som ett starkt sår för resten av livet. Jag kan försöka, du kan försöka, ni kan försöka, alla kan försöka. Inget är omöjligt, man behöver bara ta chansen och lyssna på sig själv.

Lycka till där ute! Massor av kramar!

En del av de vuxnas kärlek är ju bröllop. Mina föräldrar ska gifta sig imorgon, det är jätte gulligt tycker jag! De har varit ihop i ca 21år och min bror ska snart fylla 20. Att de har fått barn så tidigt i förhållandet kunde lika gärna ha fått dem att gå isär. Men vad gjorde de? De höll ihop och kommer antagligen att vara det länge till. Att jag tar upp det här är för att jag visa att man kan även som ung träffa någon som man är tillsammans med för resten av livet. Allt kan hända! Inget förhållande är utan problem. Tro mig, mina föräldrar har fått gå igenom mycket, men de har hållit ihop i vått och torrt. Jag tycker att det är otroligt kul att kärleken kan vara så stark.
Jag har sagt det förr, jag kommer säga det många gånger... Lycka till allihopa och jag önskar er lycka till!

Ordet självkänsla är ett mycket mindre vidgat begrepp än kärlek. Självkänsla är det som får en att våga kliva fram, säga eller göra det man vill och tror på sig själv. Det som jag tänker urskilja ganska mycket är det som man kallar självkänsla som många får av att ha smink. Jag kallar inte det för att skaffa bättre självkänsla, jag ser det mer som att sätta på en mask och vara en person som liknar en karaktär. Det som man kan märka är skillnaden mellan den självkänslan och den "riktiga" självkänslan är att om den personen som sminkar sig en dag inte hinner sminka sig och är jätte nere och gömmer sig hel den dagen, och sedan nästa dag kommer med smink och är tuffare igen, då är det inte att ha bra självkänsla, då har man sminket som en "nallebjörn". Man gömmer sig bakom sminket för att ens egen åsikt säger att man är ful eller till och med vidrig utan sminket. Den som har ett äkta självförtroende kan gå utan smink dag efter dag utan att bli sänkt av det. Den gör inte heller någon skillnad mellan då den har smink och inte. Ett äkta självförtroende handlar om att tro på sig själv, att tro på att man klarar av saker, att man är stolt över den man är och vad man vill göra. Jag kommer att ge en del exempel på dessa skillnader från saker som händer runt mig. Det här är den enda delen av bloggen som har ett starkt syfte. Jag vill få andra att tänka efter på vad som gör dem starka, sminket eller själen?
Jag kan erkänna att jag inte har ett så jätte bra självförtroende, men jag bär aldrig smink i skolan heller, inte ens när jag har finnar. Jag är stolt över att inte vara en del av mode-dramat och sminkberoendet. Jag är stolt över att varje dag komma till skolan klädd precis som jag vill och inte må dåligt över vad andra kanske tror om mig. Jag hoppas att många fler kommer att börja göra det. Jag hoppas extremt mycket att fler kommer att släppa taget om "lagen" om mode och smink. Alla är olika och passar i olika kläder, det är ett faktum. Varför då ha ett system som säger att "det här är det bästa klädesplagget för alla"? För det finns inget plagg i världen som passar alla. Skit i vad andra tycker, alla mår i längden bättre av att kunna slappna av och vara sig själva.

Lycka till!

Kärlek är ett av väldens största begrepp. Vad kärlek är varierar mellan alla personer. Vanligtvis pratar man om kärlek inom förälskelsen. Man blir alldeles glad och nästan "svävar på moln". Begreppet kärlek kan även ha betydelser som kärlek till en vän, kärlek till en familjemedlem, kärlek till ett djur eller kärlek till ett intresse. Jag kan säga att jag älskar min familj, och då menar jag inte att jag är kär i dem, bara att jag har dem nära mig och uppskattar deras närvaro. Samma betydelse har det med vänner. Att man har kärlek för ett intresse innebär att det intresset gör en väldigt glad och blir viktig i ens liv.
Vi behöver kärlek för att överleva. Utan kärlek finner människan bara depression som blir värre och värre extremt fort. Så fortsätt att älska andra och visa det! Visa så mycket kärlek ni bara kan!

Puss och kram!

Välkomna till min nya blogg! Jag har tagit bort min gamla eftersom den både var väldigt ostrukturerad och lite svår att göra inlägg på med tanke på vilket ämne den hade. Hur som helst kommer den här bloggen att handla om det breda begreppet kärlek, samt självkänsla. Jag har valt att skriva om de två ämnena eftersom det är ämnen där jag både kan skriva av intresse och vilja att diskutera dess innebörd och mycket mer. Förhoppningsvis blir den här bloggen mycket mer aktiv än de jag har haft innan. Jag hoppas att ni kommer att tycka om bloggen. Ni ser av mig snart!

 

// Emma