karleksjalvkansla.blogg.se

För att vara ärlig... så vet jag inte riktigt vilken kategori detta inlägg hör till. Det är både självkänsla och kärlek.
Jag börjar med kärlek. För mig känns kärlek helt hopplöst men ändå så underbart. Jag hatar den biten att när jag hittar någon med bra personlighet, så börjar han bli riktigt djävlig. Johannes flirtade mer min kompis hela tiden, och person nummer 2 började bete sig underligt, och han blev grymt jobbig. Jag är väldigt intresserad av kärleksgrejer, men jag misslyckas väldigt mycket ändå. Jag har misstänkt länge att jag bara är kär i kärleken, och det gör mig bara mer ledsen. Jag vill verkligen ha kärlek, men blir deppig varje gång som det går fel.
Självkänsla. Den här biten hänger ihop med den första. Just på grund av framför allt det där med kärlek på mår jag inte alltid så himla bra. Jag har jätte dålig självkänsla. Jag litar inte alltid på mig själv, jag kan många gånger hata att vara mig. Att jag ibland hatar att vara mig beror oftast på att jag inte alls känner mig som de flesta tjejerna och verkar bli lite utelämnad hos killar för det, samt problem som kommer av min diagnos. Jag kommer inte att berätta om den, det kanske jag gör en annan gång när jag känner att det är okej. Jag mår skitdåligt för allt som händer. Jag hatar att jag är så misslyckad i det sociala och inte ens kan lyckas med det som jag har kämpat med i hela mitt liv, alltså 17år. Jag är stolt över att jag sticker ut från andra tjejer på det sättet att jag inte är helt fast i mode och smink, jag gör mig naturlig. Jag anser att mode och smink är opersonligt och ganska svagt att man fastnar i det. Jag hatar bara att jag får så mycket skit för att inte vara som dem andra. Många gånger orkar jag inte med samhället. Det är så mycket skit! Mode, kropp som en sticka, tonvis med smink, gigantiska bröst. Jag är ganska gammaldags av mig, jag trivs med det. Jag trivs inte i samhället. Minst 5/7 dagar i veckan hatar jag att samhället är som det är. Just för att det viktiga med personlighet försvinner mer och mer. Om vi går tillbaka ett par hundra år, vad vad viktigt då? Jo, status, pengar och personlighet. Statusen fick man inte för att man hade störst bröst eller hade sexigast rumpa. Man fick den för vad man gjorde. Dagens samhälle är ett samhälle som ger mig ångest. Jag vet att jag alltid kommer att leva i den och måste sluta gnälla. Men alla ni som gnäller över att ni inte kan ha det senaste modet hela tiden, lyssna på detta. Prova att leva i ett samhälle, hela ditt liv, som du inte ens passar in i eller vill vara i. Prova att leva i den världen och aldrig kunna hitta någon som förstår dig.
Nu tänker jag avrunda inlägget. Jag kommer antagligen att berätta mer om detta fler gånger, men det får räcka för nu. Tack för att ni läste!

Många brukar ju ha nyårslöften, eventuellt jullöften. Min idé för löfte i år är att ha december-löften. De kommer att gå ut på att de löften jag har ska ha skett innan månaden tar slut.
Löfte 1: Fundera över hur jag vill leva. Vill jag vara rädd hela tiden? Eller vill jag göra något åt det? Detta löfte kommer att gå ut på att jag ska sluta vara så rädd som jag är, men inte vill vara. Alltså tuffa till mig lite.

Löfte 2: Berätta. Jag har ju tänkte många gånger att jag ska berätta för Johannes att jag gillar honom väldigt mycket (vilket just ju bara är ett annat sätt att säga att jag är kär i honom). Jag har fegat ur många gånger, men det ska det bli ändring på. Jag MÅSTE och SKA berätta för honom innan nyårsafton, helst innan jullovet. Eller jag gör såhär.... Jag ska berätta innan lovet.

Jag har även lite små löften inom dem två. De jag nämnde är de största löftena. Det börjar nu.

Efter veckor av psykisk träning och samtal så tänker jag äntligen ta tag i mitt problem med att både prata med nya människor utan att vara nervös samt att våga komma Johannes närmare. Jag har haft problem med nya människor i flera år, men ett "mirakel" hände idag. Jag var på Friends-utbildning, och gissa vad? Jag pratade med alla där utan problem! Jag vet inte vad det var som gjorde att jag kunde det, men det fick mig att må bättre. Jag kunde gå hem utan att vara nära panikattack, i vanliga fall är jag livrädd. Det är ett stort steg för mig, kanske inte för många andra, men för mig. När det gäller Johannes tänker jag ta mer initiativ för samtal eller, om jag har tur, aktiviteter. Detta hjälper mig med både att kliva fram och inte vara rädd för ett nej. Jag kämpar, jag kommer framåt.

Ja, nu när jag börja komma på bättringsvägen så tänkte jag passa på att berätta lite om mina planer. Jag har i flera veckor mått väldigt dåligt på grund av för mycket stress och oro. Nu ser jag mer framåt för nya chanser. Jag börjar känna mig lite utvilad och gladare (tack, mina älskade vänner!) vilket gör att jag lättare kan jobba för mina mål. Jag har lite lättare för att gå omkring på stan eller på vägen hem utan att ha panik, dessutom pratar jag med nytt folk och de jag redan känner på ett nytt sätt, jag börjar bli mer öppen för att delta i själva umgängesbiten av en kompisgrupp. Om jag jobbar på i samma takt kan jag vara nära toppen om allt mellan ett halvår till ett år, vilket är väldigt bra med tanke på vart jag började. Tack för allt stöd från mina vänner! Jag hoppas att jag kommer att bli bättre och att fler kommer att få samma chans som mig. Lycka till!

Jag har fått höra om en teknik för att lättare kunna få bättre självförtroende. Tydligen kallade man det för att "räkna in det". Den går ut på att när man ser något man vill göra, så ska man räkna till tre och sedan bara göra det man vill. Det är både för och emot det man vill, men man menar att den ska hjälpa, framför allt de som kan lyckas med sina mål under press. När människan hamnar under press så jobbar den mycket effektivare och lite impulsivare. Alltså vill man med den här metoden sätta igång impulserna mer.

 

Det är inget som jag skulle prova, jag tänker inte få bättre självförtroende under en sådan press, men däremot under den pressen som säger att antingen så ska jag göra det här och nu eller aldrig. Jag vill förändra mig själv på den sidan, och den bästa hjälpen jag har är till hälften min själ och den andra halvan är mina vänner. Vänner kan ge ett otroligt stöd, det är omöjligt att sätta ett pris på det hoppet man kan få från sina vänner. Jag tackar mina vänner för att ha gett mig en otrolig möjlighet att kunna göra det jag vill med mitt liv. Jag har lagt märke till att när man uppskattar saker mer, blir man även lite modigare. Om bara någon månad kanske jag inte är ett dugg rädd för att ta för mig? Vem vet?

Att kliva fram kan vara svårt, framför allt om man är en blyg eller rädd person. Att visa sig mer, och ta del av ett samtal utan att någon tilltalar dig, är väldigt svårt för dem personerna. Man är rädd för att någon kritisera det man säger, att de ska trycka ner en ännu mer. Jag vet hur det är, jag är likadan. Jag kan bli jätte rädd för vad folk ska tycka om vad jag säger. Jag gömmer mig nästan hela tiden. Men jag har bestämt mig för att ändra på det. Jag tänker kliva fram och säger precis vad jag tycker. Den enda som kan trycka ner mig är jag själv. Jag behöver inte lyssna på vad andra säger om mig. Jag tänker visa vad jag vill göra. Det är inte alltid så lätt som det låter. Bara att säga hej till en ny person kan vara en utmaning för många. Så länge man vill lyckas, så kan man klara det. Så länge man tror på att det går, då kan man klara det. Jag har bestämt mig för att ta ett eller flera steg fram och visa mig mer. Alla kan göra det. Man ska inte tro att det innebär att man ska bli kaxig, för det handlar inte om attityd på det sättet. Det enda man ska ändra i sin attityd är från "det går inte, jag vågar inte" till "jag kan, det går, jag klarar det". Man ska förbättra sitt självförtroende, inte bli kaxig. Jag har sett båda versionerna av en liknande förändring. Vem lyckades bäst och fick den längsta varaktigheten? Inte den som blev kaxig. Den personen förlorade tillslut sina vänner och alla undvek henne, hon blev ensam. Men hon som bara fick bättre självförtroende, hon blev en större del av sin umgängeskrets. Hon vågade göra saker som hon ville, bland annat ställde hon sig ocj sjöng på avslutningsmiddagen i 9:an. Så vill man kliva fram på bästa sätt, bli inte kaxig, fortsätt vara ödmjuk. 

 

Då var det dags att diskutera lite med mig själv om sminkets påverkan i vår självkänsla. De som har smink får bättre självkänsla mycket fortare än de som får det genom att vara naturliga. Det som jag har märkt är att de som fått det via sminket inte är självsäkra när sminket kommer bort. Jag kan använda en kompis som exempel. Hon sminkar sig varje dag innan hon åker till skolan, de dagarna som hon inte hunnit sminka sig är hon en helt annan person. Hon gömmer sig mycket mer och försöker vara en i mängden på ett helt annat sätt, vanligtvis vill hon sticka ut. Alltså, om man får självkänslan med sminket, försvinner det med sminket. Jag har en annan kompis med hur bra självkänsla som helst, och hon är motsatsen. Den kompisen har aldrig smink, man får tvinga på henne det. Hon behåller den självkänslan dag ut och dag in. Självklart blir hon ledsen, men det påverkar hennes självkänsla nästan ingenting. Så enkelt sagt, om man bygger upp en bra självkänsla utan smink så håller det bättre. Självklart finns det dem som behåller den även efter sminket är borta, men det är inte särskilt förekommande. Alla har rätt till att få en bra självkänsla, man behöver bara hitta den i sig själv, och tro på både den och sig själv.
Jag hittade vilken väg till den som jag ville ta, det kan ni också.
Lycka till!

Ordet självkänsla är ett mycket mindre vidgat begrepp än kärlek. Självkänsla är det som får en att våga kliva fram, säga eller göra det man vill och tror på sig själv. Det som jag tänker urskilja ganska mycket är det som man kallar självkänsla som många får av att ha smink. Jag kallar inte det för att skaffa bättre självkänsla, jag ser det mer som att sätta på en mask och vara en person som liknar en karaktär. Det som man kan märka är skillnaden mellan den självkänslan och den "riktiga" självkänslan är att om den personen som sminkar sig en dag inte hinner sminka sig och är jätte nere och gömmer sig hel den dagen, och sedan nästa dag kommer med smink och är tuffare igen, då är det inte att ha bra självkänsla, då har man sminket som en "nallebjörn". Man gömmer sig bakom sminket för att ens egen åsikt säger att man är ful eller till och med vidrig utan sminket. Den som har ett äkta självförtroende kan gå utan smink dag efter dag utan att bli sänkt av det. Den gör inte heller någon skillnad mellan då den har smink och inte. Ett äkta självförtroende handlar om att tro på sig själv, att tro på att man klarar av saker, att man är stolt över den man är och vad man vill göra. Jag kommer att ge en del exempel på dessa skillnader från saker som händer runt mig. Det här är den enda delen av bloggen som har ett starkt syfte. Jag vill få andra att tänka efter på vad som gör dem starka, sminket eller själen?
Jag kan erkänna att jag inte har ett så jätte bra självförtroende, men jag bär aldrig smink i skolan heller, inte ens när jag har finnar. Jag är stolt över att inte vara en del av mode-dramat och sminkberoendet. Jag är stolt över att varje dag komma till skolan klädd precis som jag vill och inte må dåligt över vad andra kanske tror om mig. Jag hoppas att många fler kommer att börja göra det. Jag hoppas extremt mycket att fler kommer att släppa taget om "lagen" om mode och smink. Alla är olika och passar i olika kläder, det är ett faktum. Varför då ha ett system som säger att "det här är det bästa klädesplagget för alla"? För det finns inget plagg i världen som passar alla. Skit i vad andra tycker, alla mår i längden bättre av att kunna slappna av och vara sig själva.

Lycka till!