karleksjalvkansla.blogg.se

För att vara ärlig... så vet jag inte riktigt vilken kategori detta inlägg hör till. Det är både självkänsla och kärlek.
Jag börjar med kärlek. För mig känns kärlek helt hopplöst men ändå så underbart. Jag hatar den biten att när jag hittar någon med bra personlighet, så börjar han bli riktigt djävlig. Johannes flirtade mer min kompis hela tiden, och person nummer 2 började bete sig underligt, och han blev grymt jobbig. Jag är väldigt intresserad av kärleksgrejer, men jag misslyckas väldigt mycket ändå. Jag har misstänkt länge att jag bara är kär i kärleken, och det gör mig bara mer ledsen. Jag vill verkligen ha kärlek, men blir deppig varje gång som det går fel.
Självkänsla. Den här biten hänger ihop med den första. Just på grund av framför allt det där med kärlek på mår jag inte alltid så himla bra. Jag har jätte dålig självkänsla. Jag litar inte alltid på mig själv, jag kan många gånger hata att vara mig. Att jag ibland hatar att vara mig beror oftast på att jag inte alls känner mig som de flesta tjejerna och verkar bli lite utelämnad hos killar för det, samt problem som kommer av min diagnos. Jag kommer inte att berätta om den, det kanske jag gör en annan gång när jag känner att det är okej. Jag mår skitdåligt för allt som händer. Jag hatar att jag är så misslyckad i det sociala och inte ens kan lyckas med det som jag har kämpat med i hela mitt liv, alltså 17år. Jag är stolt över att jag sticker ut från andra tjejer på det sättet att jag inte är helt fast i mode och smink, jag gör mig naturlig. Jag anser att mode och smink är opersonligt och ganska svagt att man fastnar i det. Jag hatar bara att jag får så mycket skit för att inte vara som dem andra. Många gånger orkar jag inte med samhället. Det är så mycket skit! Mode, kropp som en sticka, tonvis med smink, gigantiska bröst. Jag är ganska gammaldags av mig, jag trivs med det. Jag trivs inte i samhället. Minst 5/7 dagar i veckan hatar jag att samhället är som det är. Just för att det viktiga med personlighet försvinner mer och mer. Om vi går tillbaka ett par hundra år, vad vad viktigt då? Jo, status, pengar och personlighet. Statusen fick man inte för att man hade störst bröst eller hade sexigast rumpa. Man fick den för vad man gjorde. Dagens samhälle är ett samhälle som ger mig ångest. Jag vet att jag alltid kommer att leva i den och måste sluta gnälla. Men alla ni som gnäller över att ni inte kan ha det senaste modet hela tiden, lyssna på detta. Prova att leva i ett samhälle, hela ditt liv, som du inte ens passar in i eller vill vara i. Prova att leva i den världen och aldrig kunna hitta någon som förstår dig.
Nu tänker jag avrunda inlägget. Jag kommer antagligen att berätta mer om detta fler gånger, men det får räcka för nu. Tack för att ni läste!

Ibland händer det saker som överaskar en. När jag pratade med Raffe inatt så fick jag frågan om jag vill gå på balen med honom. Jag är inte dum nog att säga nej. Vi gjorde villkoret att om jag gick med honom på balen med honom nästa år så ska han gå med mig på min året efter. Det är ganska kul att någon frågar mig om jag vill gå med den. Jag är annars bara van vid att jag frågar och blir totalt dissad. Så jag känner mig ganska smickrad att någon vill ha med mig. Jag får väl diskutera färger och sånt med honom närmare balen, som är typ 1,5 år bort. Men eftersom jag är jätte förtjust i att titta på balklänningar (jag får erkänna att jag redan gjort det många gånger tidigare) så börjar jag redan nu! Jag lägger upp lite bilder på klänningar som jag gillar senare idag. See you later!

Jag berättade tillslut via Skype. Inga känslor tillbaka, men det visste jag redan. Ibland får man bara ta situationen för vad den är.
"Simple, but effective" sa Harry Styles om raggningsrepliken "Marry me", han har rätt, den är effektiv. Jag tror att den är densamma med allt vi gör, det kan verka så simpelt och meningslöst, men det ger en effekt på våra liv ändå. Det är skönt att jag har berättat, att vi ska vara som vanligt med varandra. Nu är det bara att leva vidare, ta nya tag och göra nya framsteg. Vi ses, världen!

 

Bilden är tagen på Gran Canaria. Jag valde bilden för att när vi stod och tittade på bergen så gick många tanken i mitt huvud. Den platsen visar mycket filosofi och allmänt tänkande för mig. 

 

Jag har sagt många gånger att jag ska berätta för Johannes innan lovet... Guess what. IT NEVER HAPPENED!
Jag hade dessutom guldläge idag på skolan. Han skulle visa mig en solfjäder och vi var själva vid hans skåp. Jag hade ju bestämt mig! Vad gick fel?! Jo, det ska jag berätta. Jag är för feg. Tydligen är det något inom mig som säger att det är en "fara". Jag vet inte exakt varför jag misslyckades helt. Jag vet bara att jag är för feg. Eftersom det jag har sagt till alla är att inte berätta eftersom jag skulle göra det innan lovet. Nu ger jag officiellt alla rätten att berätta för honom om de vill. Jag kanske kommer att någonsin säga något, kanske inte. Just nu vet jag bara att jag misslyckades med mitt uppdrag... Rejält...

Som jag har sagt många gånger nu... jag ska berätta för Johannes om mina känslor. Jag har ju mitt löfte om att jag ska göra det innan lovet, och det tänker jag hålla. Jag kommer antagligen inte att våga fråga honom om det öga mot öga (eller det kanske jag gör, jag vet inte) så jag kommer antagligen att ta det med honom på sms eller skype. Det känns väldigt opersonligt och fegt, men jag gör det jag klarar av. Jag tänker fråga honom om varför han frågade min vän om det istället för att fråga mig direkt och försöka komma in på det den vägen. Jag vet att han kanske läser detta nu, vilket jag tror är en liten chans, men i alla fall. Jag vet att det är ett otroligt fegt sätt att berätta på, men jag har det bara som en plan, inte ett måste. Jag tar det den vägen det kommer. Jag vill bara få det gjort, även om han antagligen har listat ut det, åtminstone har ganska mycket misstankar. Jag tror att han har listat ut det men väntar in mig innan han säger något mer om det. Jag ska berätta, jag ska! Förhoppningsvis redan imorgon. Ses allihopa, hoppas jag överlever!

Idag så sms:ade jag Johannes och frågade om han ville göra något i helgen, jag fick ett kanske. Hans anledning vara att det kanske skulle vara en del uppträdanden, vilket jag kan gå med på eftersom han är med i ungdomskören. Jag hoppas att han har tid antingen på fredag efter skolan eller på söndag. Det skulle göra det så mycket lättare för mig att berätta om vi hade gjort något tillsammans utanför skolan någon gång innan.
Skit! En kompis ringde mig nyss och sa att han tydligen har frågat henne om jag var kär i honom! Hon kollade med mig vad som är okej att säga, och jag ska fortfarande få berätta själv. Tja, då vet jag i alla fall att han har märkt något... Jag kan inte säga att det hjälpte mycket... Hjälp!

Jag har ju fortfarande inte berättat för Johannes, vilket antagligen ingen är förvånad över. Dessutom så drömde jag om det inatt, jag vet inte vad som hände, jag bara vet att jag drömde om det. Den drömmen (vad som nu än hände) gör att jag inte vet om jag är taggad eller vettskrämd för att berätta! Jag skakar just nu! Jag skakar när jag skriver det här. Det känns även som att jag ska börja gråta. Jag vill verkligen berätta för honom, men jag är vettskrämd för vilka följder det kan få. Snälla, kan någon ge ett lugnande tips?

Många brukar ju ha nyårslöften, eventuellt jullöften. Min idé för löfte i år är att ha december-löften. De kommer att gå ut på att de löften jag har ska ha skett innan månaden tar slut.
Löfte 1: Fundera över hur jag vill leva. Vill jag vara rädd hela tiden? Eller vill jag göra något åt det? Detta löfte kommer att gå ut på att jag ska sluta vara så rädd som jag är, men inte vill vara. Alltså tuffa till mig lite.

Löfte 2: Berätta. Jag har ju tänkte många gånger att jag ska berätta för Johannes att jag gillar honom väldigt mycket (vilket just ju bara är ett annat sätt att säga att jag är kär i honom). Jag har fegat ur många gånger, men det ska det bli ändring på. Jag MÅSTE och SKA berätta för honom innan nyårsafton, helst innan jullovet. Eller jag gör såhär.... Jag ska berätta innan lovet.

Jag har även lite små löften inom dem två. De jag nämnde är de största löftena. Det börjar nu.

Det blev en ganska bra dag. Jag träffade Johannes och fick min dagliga(okej, nästan dagliga) kram. På våran teater-lektion pratade vi dessutom med våran lärare om att vi inte gillar ena gruppen vi jobbar med, de som har individuellt val. Det slutade med att vi bestämde att vi ska försöka jobba med treorna efter jul. Och vad innebär det? Mer tid med Johannes! Det kommer antagligen att bli en smula jobbigt för mig om jag har fått ett nej eller inte sagt något alls. Men om han och jag skulle vara ihop då är det bara kul. Det är fortfarande sjukt jobbigt att jag inte har berättat något och inte har kommit på hur. En dag ska jag berätta. Det ska jag! Hur som helst ser jag extremt mycket fram emot att få jobba med honom efter lovet. Snälla, fortsätt önska mig lycka till tills något har hänt med Johannes, oavsett om det slutar bra eller dåligt. One day, something will change!

Jag var så himla nära idag att berätta för Johannes. Jag träffade på honom så pass att jag fick en kram, pratade lite, och dessutom satt han och lite av hans kompisar kvar på samma ställe i korridoren väldigt länge. Jag pratade med honom ett flertal gånger, och tänkte att jag skulle berätta för honom... MEN sedan började ett par kompisar till honom att lattja runt, vilket han hängde på. När var detta? Jo, precis då jag tänkte tilltala honom och berätta! Det känns så jobbigt att jag inte vågade säga något efter. Jag ska berätta någon gång, helst innan jullovet. Jag vet bara inte hur... Hur berättar man för en kille som man inte står så himla nära att man är kär i honom? Jag har då ingen aning... I´ll try! Nu ska jag ta och värma mig under en filt och fundera över mitt liv ett tag. Ses vid nästa inlägg!

Ibland går det fort, ibland går det långsamt. För mig känns det som att det går i perioder. Just nu vet jag inte vilket det är.Jag har i alla fall kommit så långt att jag har hans mobilnummer. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag försöker att prata med honom så mycket som möjligt. Jag får fortfarande kramar när vi ses, samma leende. Så korkad som jag är varje gång....så tittar jag på en kärleksfilm. Jag fattar inte ens varför. Det känns bara värre då. Det komiska i det här fallet är att den som valde filmen var min kompis, så liknelser mer karaktärer är inte mitt fel. Tjejen är pluggis som tittar på kärleksfilmer typ hela tiden och drömmer om kärleken, alltså precis det jag gör. Killen är lite skojfull, snäll rakt igenom och ger nästan alltid glada miner när man träffas, alltså som Johannes. Skillnaden mellan filmen och verkligheten är att i filmen flirtar killen med tjejen, jag försöker flirta med Johannes, vilket inte går så bra, tror jag. Jag kan verkligen inte se på Johannes hur han reagerar mer än att han blir glad, och det ser jag bara för att han ler, pratar med glad ton och ger mig en kram. Jag har ingen aning om det finns något mer i något tonfall eller så. Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag kommer framåt. Jag vill berätta, men jag vet inte hur jag ska göra det för att inte känna att jag går för fort fram. Jag försöker så mycket som möjligt. Jag vill ha honom, det vill jag. Råd, tack... Snälla!

Efter veckor av psykisk träning och samtal så tänker jag äntligen ta tag i mitt problem med att både prata med nya människor utan att vara nervös samt att våga komma Johannes närmare. Jag har haft problem med nya människor i flera år, men ett "mirakel" hände idag. Jag var på Friends-utbildning, och gissa vad? Jag pratade med alla där utan problem! Jag vet inte vad det var som gjorde att jag kunde det, men det fick mig att må bättre. Jag kunde gå hem utan att vara nära panikattack, i vanliga fall är jag livrädd. Det är ett stort steg för mig, kanske inte för många andra, men för mig. När det gäller Johannes tänker jag ta mer initiativ för samtal eller, om jag har tur, aktiviteter. Detta hjälper mig med både att kliva fram och inte vara rädd för ett nej. Jag kämpar, jag kommer framåt.

Nu har jag suttit och argumenterat med mig själv i timmar. Jag kommer inte fram till någonting! Jag försöker komma på om det jag känner för Johannes är en typisk tonårsförälskelse eller något annat. Argumenten för tonårsförälskelse är att jag har beskriver honom väldigt djupt och kärleksfullt i flera inlägg, vilket i mina ögon är typiskt för en tonårsförälskelse då man är väldigt kär. Jag drömmer väldigt mycket om honom, både dagdröm och när jag sover. Lite samma sak där, man är väldigt kär i tonåren. Jag föreställer mig med honom i många olika situationer och tycker bara att det inte är någon större fara, ser inte så mycket negativt. Allt det där är för mig typiska saker man gör som tjej i tonåren då man är kär. Det som jag kan se som andra alternativ är att jag kanske egentligen är kär, utan mer bara tror det för att det jag vet om honom är rena drömkillen för mig. Att hans närhet bara är en uppskattning för att han är just kille och jag får kramar av typ bara mina tjejkompisar annars. Det tredje alternativet som jag tänker på är att det är något större än bara en förälskelse. Jag är mycket medveten om hur det låter, och jag tror knappt alls på det själv. Helt seriöst... Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill ha all hans närhet, men känner mig löjlig med det på samma gång... Hjälp!

När jag letade efter en bild till det tidigare inlägget hittade jag några bilder som jag gillade. Två som jag tyckte var lite roliga och en som var fin.

 

Idag hade jag en väldigt intressant diskussion med två killar som går i samma klass som Johannes. Varför var den intressant? Jo, de var väldigt oseriösa nästan hela tiden. De sa åt mig att berätta för honom, jag sa att jag inte vågade, och den blicken jag fick av dem då klår allt. Blicken sa typ "men snälla någon! du måste skämta!". Samt att jag fick kommentaren "du ställer bara till för dig själv nu. han kommer ju garanterat inte att bli upprörd. det är ju inte direkt så att han kommer att hugga ihjäl dig för det". De har en bra poäng, men jag vågar fortfarande inte. Jag är inte rädd för att han kommer att bli upprörd, jag är bara rädd för att han kommer att vara annorlunda med mig efter det, negativt alltså. Men även om killarna som jag pratade med var ganska oseriösa så kom de med bra, vettiga saker. Som att man måste vara mer avslappnad, inte tänka för mycket, bara vara sig själv. Jag är mig själv med honom, kanske mer än med mina klasskompisar. Jag är den enda i min klass som tycker om att vara lite gammaldags, och han tycker också om det. Min poäng i detta är att man inte alltid får de bästa tipsen av en erfaren vän, utan kanske någon kille som man litar tillräckligt mycket på, helst någon som känner personen. Det är ett jätte bra framsteg i att våga jobba med relationer när man kan släppa in någon som man känner mindre, inpå sitt liv. Mitt tips är att om man har någon killkompis så prata med honom, han vet säkert mer om det eftersom han är av det könet. Jag är inte kritisk mot killar, jag menar bara att det förekommer mer att killar är som varandra på ett eller annat sätt än tjejer, vi tjejer har verkligen alla stadier i det, dock är det en viss grupp som syns mest. Det kan hända att det är lika med killar, min utgångspunkt är det jag ser och pratar om med mina vänner. Jag hoppas att ni alla får det bra, och önska mig lycka till!