karleksjalvkansla.blogg.se

Till min lycka fick jag en kram av Johannes idag. Det enda med kramen som inte var bra är att min kompis stod bredvid och sa "längre" flera gånger för att han skulle fortsätta krama mig, sjukt pinsamt! Men det underbara i det hela är att kramen i slutändan var typ 20 sekunder lång, till skillnad från i vanliga fall då den är mellan 1 och 2 sekunder. Det känns så jobbigt att jag inte klarar av att göra mer med honom än det jag redan gör, jag har ingen aning hur. Det som skulle hjälpa är om han fattade idag att jag gillar honom, med tanke på att jag gnällde lite över att min kompis djävlades med mig. Jag tycker att det är en aning genomskinligt, men samtidigt så har jag märkt förr att killar inte alltid märker sådana saker.

Jag älskar honom så otroligt mycket. Hans kramar är som att gå på moln och bara att höra honom säga hej med sin glada röst är fullständigt underbart och ger mig ett skutt i hjärtat. En kyss, bara en, skulle räcka för att ta mig ifrån verkligheten till drömmarnas land. Okej, jag måste erkänna att det lät löjligt, men det är på ett sätt sant. När jag stod med min kompis och väntade på bussen kunde jag lätt filosofera djupt med ett barr. Jag kan ses som extrem ändå, men inte på den nivån. Hopplös romantiker har flera kallat mig, jag börjar fundera på om det inte egentligen är en beskrivning av mitt liv. Jag är väldigt romantisk, men vill samtidigt inte vara för inpå. Där kommer "hopplös" in, jag är så försiktig att jag knappt gör något alls istället.

Jag älskar honom, jag vill ha honom. Jag älskar hans kramar, suktar efter hans kyss. Vad mer behöver jag säga? Han så perfekt för mig.