För att vara ärlig... så vet jag inte riktigt vilken kategori detta inlägg hör till. Det är både självkänsla och kärlek.
Jag börjar med kärlek. För mig känns kärlek helt hopplöst men ändå så underbart. Jag hatar den biten att när jag hittar någon med bra personlighet, så börjar han bli riktigt djävlig. Johannes flirtade mer min kompis hela tiden, och person nummer 2 började bete sig underligt, och han blev grymt jobbig. Jag är väldigt intresserad av kärleksgrejer, men jag misslyckas väldigt mycket ändå. Jag har misstänkt länge att jag bara är kär i kärleken, och det gör mig bara mer ledsen. Jag vill verkligen ha kärlek, men blir deppig varje gång som det går fel.
Självkänsla. Den här biten hänger ihop med den första. Just på grund av framför allt det där med kärlek på mår jag inte alltid så himla bra. Jag har jätte dålig självkänsla. Jag litar inte alltid på mig själv, jag kan många gånger hata att vara mig. Att jag ibland hatar att vara mig beror oftast på att jag inte alls känner mig som de flesta tjejerna och verkar bli lite utelämnad hos killar för det, samt problem som kommer av min diagnos. Jag kommer inte att berätta om den, det kanske jag gör en annan gång när jag känner att det är okej. Jag mår skitdåligt för allt som händer. Jag hatar att jag är så misslyckad i det sociala och inte ens kan lyckas med det som jag har kämpat med i hela mitt liv, alltså 17år. Jag är stolt över att jag sticker ut från andra tjejer på det sättet att jag inte är helt fast i mode och smink, jag gör mig naturlig. Jag anser att mode och smink är opersonligt och ganska svagt att man fastnar i det. Jag hatar bara att jag får så mycket skit för att inte vara som dem andra. Många gånger orkar jag inte med samhället. Det är så mycket skit! Mode, kropp som en sticka, tonvis med smink, gigantiska bröst. Jag är ganska gammaldags av mig, jag trivs med det. Jag trivs inte i samhället. Minst 5/7 dagar i veckan hatar jag att samhället är som det är. Just för att det viktiga med personlighet försvinner mer och mer. Om vi går tillbaka ett par hundra år, vad vad viktigt då? Jo, status, pengar och personlighet. Statusen fick man inte för att man hade störst bröst eller hade sexigast rumpa. Man fick den för vad man gjorde. Dagens samhälle är ett samhälle som ger mig ångest. Jag vet att jag alltid kommer att leva i den och måste sluta gnälla. Men alla ni som gnäller över att ni inte kan ha det senaste modet hela tiden, lyssna på detta. Prova att leva i ett samhälle, hela ditt liv, som du inte ens passar in i eller vill vara i. Prova att leva i den världen och aldrig kunna hitta någon som förstår dig.
Nu tänker jag avrunda inlägget. Jag kommer antagligen att berätta mer om detta fler gånger, men det får räcka för nu. Tack för att ni läste!
