karleksjalvkansla.blogg.se

7559231388

Idag hade vi första skoldagen efter lovet, och det har varit en ganska trevlig dag. Den började med att vi inte började förrän 09:45. Sov morgon! Som jag ändå aldrig tar (ops). Under den första lektionen fick jag först veta att jag fick bra betyg på två prov (yen!), samt att våran lärare, som ingen i klassen tycker om så himla mycket (vi har till och med försökt bli av med henne som lärare ett tag), inte längre ska ha oss. Jag kände hur lyckan steg i mig. Jag vet att det låter hemskt. Men jag ogillade läraren rakt igenom. Jag hoppas att den nya läraren är bra. Vi hörs igen!

 

För att vara ärlig... så vet jag inte riktigt vilken kategori detta inlägg hör till. Det är både självkänsla och kärlek.
Jag börjar med kärlek. För mig känns kärlek helt hopplöst men ändå så underbart. Jag hatar den biten att när jag hittar någon med bra personlighet, så börjar han bli riktigt djävlig. Johannes flirtade mer min kompis hela tiden, och person nummer 2 började bete sig underligt, och han blev grymt jobbig. Jag är väldigt intresserad av kärleksgrejer, men jag misslyckas väldigt mycket ändå. Jag har misstänkt länge att jag bara är kär i kärleken, och det gör mig bara mer ledsen. Jag vill verkligen ha kärlek, men blir deppig varje gång som det går fel.
Självkänsla. Den här biten hänger ihop med den första. Just på grund av framför allt det där med kärlek på mår jag inte alltid så himla bra. Jag har jätte dålig självkänsla. Jag litar inte alltid på mig själv, jag kan många gånger hata att vara mig. Att jag ibland hatar att vara mig beror oftast på att jag inte alls känner mig som de flesta tjejerna och verkar bli lite utelämnad hos killar för det, samt problem som kommer av min diagnos. Jag kommer inte att berätta om den, det kanske jag gör en annan gång när jag känner att det är okej. Jag mår skitdåligt för allt som händer. Jag hatar att jag är så misslyckad i det sociala och inte ens kan lyckas med det som jag har kämpat med i hela mitt liv, alltså 17år. Jag är stolt över att jag sticker ut från andra tjejer på det sättet att jag inte är helt fast i mode och smink, jag gör mig naturlig. Jag anser att mode och smink är opersonligt och ganska svagt att man fastnar i det. Jag hatar bara att jag får så mycket skit för att inte vara som dem andra. Många gånger orkar jag inte med samhället. Det är så mycket skit! Mode, kropp som en sticka, tonvis med smink, gigantiska bröst. Jag är ganska gammaldags av mig, jag trivs med det. Jag trivs inte i samhället. Minst 5/7 dagar i veckan hatar jag att samhället är som det är. Just för att det viktiga med personlighet försvinner mer och mer. Om vi går tillbaka ett par hundra år, vad vad viktigt då? Jo, status, pengar och personlighet. Statusen fick man inte för att man hade störst bröst eller hade sexigast rumpa. Man fick den för vad man gjorde. Dagens samhälle är ett samhälle som ger mig ångest. Jag vet att jag alltid kommer att leva i den och måste sluta gnälla. Men alla ni som gnäller över att ni inte kan ha det senaste modet hela tiden, lyssna på detta. Prova att leva i ett samhälle, hela ditt liv, som du inte ens passar in i eller vill vara i. Prova att leva i den världen och aldrig kunna hitta någon som förstår dig.
Nu tänker jag avrunda inlägget. Jag kommer antagligen att berätta mer om detta fler gånger, men det får räcka för nu. Tack för att ni läste!

Här är några balklänningar som jag tyckte var snygga!

Ibland händer det saker som överaskar en. När jag pratade med Raffe inatt så fick jag frågan om jag vill gå på balen med honom. Jag är inte dum nog att säga nej. Vi gjorde villkoret att om jag gick med honom på balen med honom nästa år så ska han gå med mig på min året efter. Det är ganska kul att någon frågar mig om jag vill gå med den. Jag är annars bara van vid att jag frågar och blir totalt dissad. Så jag känner mig ganska smickrad att någon vill ha med mig. Jag får väl diskutera färger och sånt med honom närmare balen, som är typ 1,5 år bort. Men eftersom jag är jätte förtjust i att titta på balklänningar (jag får erkänna att jag redan gjort det många gånger tidigare) så börjar jag redan nu! Jag lägger upp lite bilder på klänningar som jag gillar senare idag. See you later!

Jag vet att jag inte har skrivit på ett tag, men därför tänkte jag uppdatera er om vad som har hänt sedan senaste inlägget.

Johannes har jag knappt pratat med sedan jag berättade, vilket jag inte heller har någon större önskan om. Han har börjat flirta med en av mina kompisar... Jag vet inte om jag vill ge bara honom en smäll, eller kanske henne också för att hon är som hon är med killar. Något bra som har hänt är att jag har börjat bekanta mig mer en som heter Raphael. Han är jätte trevlig och vi förstår verkligen varandra när det gäller relationer. Han börjar bli en väldigt bra vän. Han är nästan alltid glad, han ger komplimanger och bara finns där. Flera kompisar, till och med min mamma, börjar fråga om det är något på gång mellan mig och honom. En aning irriterande, men jag kan förstå dem samtidigt. Jag har mitt liv och han har sitt, vi får se vad som händer. Jag förblir singel ett tag till, men det överlever jag. Vi hörs någon gång senare på detta nya år, 2013!

Jag berättade tillslut via Skype. Inga känslor tillbaka, men det visste jag redan. Ibland får man bara ta situationen för vad den är.
"Simple, but effective" sa Harry Styles om raggningsrepliken "Marry me", han har rätt, den är effektiv. Jag tror att den är densamma med allt vi gör, det kan verka så simpelt och meningslöst, men det ger en effekt på våra liv ändå. Det är skönt att jag har berättat, att vi ska vara som vanligt med varandra. Nu är det bara att leva vidare, ta nya tag och göra nya framsteg. Vi ses, världen!

 

Bilden är tagen på Gran Canaria. Jag valde bilden för att när vi stod och tittade på bergen så gick många tanken i mitt huvud. Den platsen visar mycket filosofi och allmänt tänkande för mig. 

 

Jag har sagt många gånger att jag ska berätta för Johannes innan lovet... Guess what. IT NEVER HAPPENED!
Jag hade dessutom guldläge idag på skolan. Han skulle visa mig en solfjäder och vi var själva vid hans skåp. Jag hade ju bestämt mig! Vad gick fel?! Jo, det ska jag berätta. Jag är för feg. Tydligen är det något inom mig som säger att det är en "fara". Jag vet inte exakt varför jag misslyckades helt. Jag vet bara att jag är för feg. Eftersom det jag har sagt till alla är att inte berätta eftersom jag skulle göra det innan lovet. Nu ger jag officiellt alla rätten att berätta för honom om de vill. Jag kanske kommer att någonsin säga något, kanske inte. Just nu vet jag bara att jag misslyckades med mitt uppdrag... Rejält...

Som jag har sagt många gånger nu... jag ska berätta för Johannes om mina känslor. Jag har ju mitt löfte om att jag ska göra det innan lovet, och det tänker jag hålla. Jag kommer antagligen inte att våga fråga honom om det öga mot öga (eller det kanske jag gör, jag vet inte) så jag kommer antagligen att ta det med honom på sms eller skype. Det känns väldigt opersonligt och fegt, men jag gör det jag klarar av. Jag tänker fråga honom om varför han frågade min vän om det istället för att fråga mig direkt och försöka komma in på det den vägen. Jag vet att han kanske läser detta nu, vilket jag tror är en liten chans, men i alla fall. Jag vet att det är ett otroligt fegt sätt att berätta på, men jag har det bara som en plan, inte ett måste. Jag tar det den vägen det kommer. Jag vill bara få det gjort, även om han antagligen har listat ut det, åtminstone har ganska mycket misstankar. Jag tror att han har listat ut det men väntar in mig innan han säger något mer om det. Jag ska berätta, jag ska! Förhoppningsvis redan imorgon. Ses allihopa, hoppas jag överlever!

Bara för att göra ett inlägg idag så skriver jag om mitt samtal på Skype. Jag pratar med Johannes, hans bror och en av hans kompisar. Eftersom de pratar om spel så förstår jag inte mycket (haha). Jag försöker så gott jag kan, men det känns som rena arabiskan för mig... Önska mig lycka till med att överleva detta.

Här är min present från mina underbara vänner! <3

Hur underbara vänner har man? På min födelsedagsfest igår kom en kompis med en helt underbar present. Det var en tavla med bilder på mina närmaste vänner (även min crush) som håller i lite lappar som bilder meningen "Vi älskar dig för den du är". Det betyder så himla mycket. Den är väldigt personlig och känns kärleksfull. Jag ska lägga upp en bild på den senare. Jag låg hela kvällen efter festen och tänkte på tavlan. Jag tänkte "Wow, jag har verkligen underbara vänner som finns där för mig", det är nästan så man vill gråta. Det betyder så mycket att få dem orden från så underbara vänner. Jag älskar dem otroligt mycket! Jag är så tacksam för mina vänner. Nu ska tavlan upp på sin välförtjänta plats på väggen! Tack, mina älskade vänner!

Idag så sms:ade jag Johannes och frågade om han ville göra något i helgen, jag fick ett kanske. Hans anledning vara att det kanske skulle vara en del uppträdanden, vilket jag kan gå med på eftersom han är med i ungdomskören. Jag hoppas att han har tid antingen på fredag efter skolan eller på söndag. Det skulle göra det så mycket lättare för mig att berätta om vi hade gjort något tillsammans utanför skolan någon gång innan.
Skit! En kompis ringde mig nyss och sa att han tydligen har frågat henne om jag var kär i honom! Hon kollade med mig vad som är okej att säga, och jag ska fortfarande få berätta själv. Tja, då vet jag i alla fall att han har märkt något... Jag kan inte säga att det hjälpte mycket... Hjälp!

Jag har ju fortfarande inte berättat för Johannes, vilket antagligen ingen är förvånad över. Dessutom så drömde jag om det inatt, jag vet inte vad som hände, jag bara vet att jag drömde om det. Den drömmen (vad som nu än hände) gör att jag inte vet om jag är taggad eller vettskrämd för att berätta! Jag skakar just nu! Jag skakar när jag skriver det här. Det känns även som att jag ska börja gråta. Jag vill verkligen berätta för honom, men jag är vettskrämd för vilka följder det kan få. Snälla, kan någon ge ett lugnande tips?